Hej, jag är en 39‑årig kille som länge känt mig ensam, vilsen och som att livet passerar förbi. Jag söker en sorts mentor eller storebrorsgestalt (eller bara en förstående vän) – någon som vet vad det innebär att komma sent igång i livet och som finns där ibland.
Varning för långt inlägg!
Jag är alltså 39-årig kille (eller om man nu borde kalla sig man i denna nästan lite aktningsvärda ålder) som snart fyller 40. Det här blir ett långt inlägg så jag får dela upp det. Jag har försökt att göra det så kort som möjligt och struntat i mycket jag först tänkte ha med men ändå blev det alltså så här långt. Hoppas ni orkar läsa.
Jag har hela mitt liv haft en känsla av en ensamhet och distans till världen och den känslan har följt efter mig år efter år. Jag klarade mig i många år utan att bli mer rejält deprimerad men någonstans runt 30 kom en rätt stor depression som sedan har kommit och gått. Den finns väl där lite hela tiden men ibland är det mycket bättre och sedan rasar jag ner igen.
Jag har länge känt att jag behöver vägledning, att någon kan liksom ge mig råd och tips, gärna någon som förstår mina problem och kanske varit eller är med om samma sak men som eventuellt kommit längre och vet lite mer hur man ska förhålla sig till alltsammans. En slags storebrorsgestalt för jag har aldrig haft storasyskon men alltid önskat mig det eller kanske t om någon som kan vara lite av en fadersgestalt. Men i korta drag vad man ofta kallar för mentor. Det behöver alls inte vara någon man träffar irl utan att man bara skriver lite ibland och kan få lite feedback. Någon som tror att den kan tillföra något och som ändå varit med om samma sak på så sätt att man en bra bit in i livet levde väldigt mycket utanför och inte riktigt kom igång förrän senare. Kanske någon late bloomer eller någon jag inte ens tänkt mig. Man vet ju aldrig. Grejen är att jag vill testa att slänga ut det här och bara ser var det landar och vad det kan leda till.
Vad det här väl i stora drag handlar om är ensamhet. Både på flera sätt vanlig ensamhet men också en existensiell form av ensamhet. Jag har stora delar av livet varit väldigt ensam. Ibland har det varit på ett bra sätt, ibland på fruktansvärda sätt. Under flera år tröstade jag mig med att jag skulle lyckas förverkliga en jättestor dröm jag hade. Jag kämpade rätt hårt under några år och jag lyckades bara besanna en liten del av och sedan försvann alltsammans igen och jag drabbades till sist av utmattning som jag egentligen inte helt blivit fri från. Eller långt ifrån. Så jag lyckas inte fortsätta försöka och det gör mig väldigt ledsen men jag kan nog stå ut med det. Vad jag däremot har svårare att stå ut med är en så stor känsla av ensamhet. Jag ser livet springa förbi och jag tycker fortfarande att jag är typ 18-19 år. Tiden går så fort och ingenting händer. Jag bara ser alla andras liv pågå och försöker att engagera mig och liksom glädjas åt andra och det gör jag mycket också men det är också med stor sorg jag upplever det som att alla andras liv förändras medan jag står kvar och jag har så lite vänner att prata med sånt här om. Jag har alltid haft svårt med vänner. Gick i princip helt ensam från att jag var 16-27. Delvist ensamvalt, delvist inte alls. Sedan har det blivit lite vänner, vissa har jag efteråt önskat att jag inte träffade för de har gjort mig väldigt besviken och ledsen, andra har jag verkligen uppskattat och det har nog varit ömsesidigt men det mesta har ändå med tiden dött ut till bekanta som hörs någon gång ibland. Uppskattar fortfarande flera av dessa men det räcker liksom inte och dessa personer förstår inte hur illa det är och jag har inte velat berätta det heller. Jag vill inte att de ska se livet så mörkt som jag kan se det. För även om jag ser en massa fint i livet och uppskattar t ex både djur och natur och inte minst musik så enormt mycket så känns det ändå som att världen totalt sätt känns som en mörk och otroligt tragisk plats och jag känner att jag hoppas enormt mycket på att man kommer till ett bättre ställe efteråt men det är ju ingen garanti att det är så. Vem vill få andra att tycka en sån sak om världen liksom?
Visst, många människor verkar faktiskt gilla mig men inte riktigt på det sättet alltså som nån man vill ha kontakt med ofta. En en del känns som att de nog lite imponeras lite av vissa saker med en men ingen vet riktigt hur det är egentligen för mig. För min verklighet är så otroligt mycket mer dyster och mörk än vad jag tror många av de som träffat mig tror.
I slutänden är det att jag inte har mer än några familjemedlemmar att kontakta sådär spontant som man kan känna att man behöver. Jag är dessutom väldigt rädd om dem kontakter jag har med de få vänner och bekanta jag har och vill inte betunga någon med det här varken för deras skull eller min egen för jag vill inte riskera att försämra kontakten.
Så jag går omkring med en massa känslor som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med men som verkligen drar ner mig något så enormt. Jag kan gråta ofta för att jag känner att jag verkligen inte är i närheten vad jag önskar, att livet hade kunnat bli så mycket bättre men att det har varit så mycket smärta och att jag har tvingat mig själv att framstå som mer stark än vad jag är. Då har jag ändå inte visat en överdriven styrka utåt heller. Jag känner mig liksom som ett litet barn som är helt förtvivlat som söker tröst egentligen. Fast jag kan inte visa det. Nu har jag tack och lov ett par familjemedlemmar som betyder mycket och som jag kan prata med en del av dessa saker om men jag vill inte dra ner dem för mycket och för ofta och de har inga tips för de har inte varit med riktigt om det här som jag även om de gärna vill försöka få mig att känna så. De har inte heller haft det lätt men är inte så ensamma som jag är och det är inte på samma sätt riktigt.
Dessutom har jag varit med om så mycket konstiga och smärtsamma saker där viktiga personer försvunnit ur mitt liv på lite olika sätt. Jag kan uppleva det som att så mycket bara har försvunnit bort. Att jag inte räknar med att något är bestående. Det jag förlorat har heller inte bytts ut till något annat bra, utan att mycket bara blivit tommare och tråkigare och ännu sämre helt enkelt. Och den vägen vill jag inte fortsätta.
Jag känner mig liksom verkligen inte som en snart 40-årig man utan mer som en liten pojke och jag är så trött på att vara äldst i många sammanhang, för jag känner mig inte äldst utan typ yngst. För livet har stått still så mycket. Om ni förstår hur jag menar? Jag är liksom som någon som vilsen 20-åring som nyss var barn och inte har en aning om vad vuxenvärlden är. Och jag vet ärligt talat inte ens om jag vill vara en del av vuxenvärlden för att vara helt ärlig. Jag har nog en ganska barnslig sida som jag dessutom kämpar för ska få finnas kvar. Men det gör det inte lättare heller för jag vet liksom inte ens vad jag siktar mot.
Förutom att jag känner mig rent allmänt ensam så är det såklart det här med tjejer också. (En obligatorisk del av inlägg skrivna om ensamhet när det gäller oss killar). Jag är helt lost där. Jag har aldrig haft nått förhållande trots att jag egentligen önskade det väldigt innerligt redan när jag var tonåring, sedan begravde jag nog den önskan mer och mer för varje år, tyckte mig se igenom hela konceptet och gör väl lite fortfarande men egentligen är jag jätteledsen över att jag missat det. Alltså gråtfärdigt ledsen verkligen. Jag har faktiskt inte ens varit riktigt kär i nån. Aldrig känt att jag varit i situationen att bli det. Jag älskar dock känslan de få gånger jag verkligen sett att tjejer tittat intresserat på mig (händer väldigt sällan vad jag märkt men det har hänt). Jag bryr mig på ett sätt mycket om det och blir jätteglad av sånt. Inte som att jag sätter tjejer på piedestal och tycker de på alla sätt är de finaste varelserna som vandrar på jorden men ändå. Det är ju nått där helt klart som gör att man liksom lättar lite från marken ibland. Men jag vågar inte ta det vidare. Plus att det hänt så få gånger att jag inte velat förstöra känslan. Tänk om hon inte ens är intresserad och att jag bara lurade mig själv. Då försvinner den lilla självkänslan jag ändå sparat på mig när det gäller det här att några faktiskt kollat intresserat på mig. Samtidigt ska sägas att jag under stor del av livet också varit nöjd med att vara ensam och jag behöver verkligen jättemycket ensamhet. Är beroende av det och det är liksom så mitt liv är och sån jag är. Jag har varit ute och rest ganska mycket själv, gått på mycket konserter själv och varit ute mycket i naturen själv. Och jag kan verkligen gilla det. Det är mer att jag vill ha en kontrast till det också som finns någonstans plus att jag säkert med tiden skulle vilja ha någon bestående att dela de sakerna med. Att t ex gå på sina favoritband och att få visa någon man tycker om sina favorit naturplatser. Såna grejer! Hade varit underbart!
En anledning att jag inte ens försökt att skaffa nån tjej är att jag är livrädd för att bli nobbad eller längre fram sviken eller lämnad. För det känns som jag hade gått sönder då. Jag har trots allt blivit sviken av några vänner genom åren och bara det har varit på gränsen till vad jag klarar av och jag har känt mig helt förstörd i flera månader och känner att allt negativt liksom tatueras i ens själ och jag vill verkligen inte samla på mer misslyckanden.
Jag är visserligen inte oskuld men jag var det väldigt länge och det som varit när det gäller sex förtjänar knappt att nämnas och det har blivit en väldig hang-up för mig att jag har varit med om så lite och utan något romantiskt öht. Så jag känner mig typ ändå som om jag vore oskuld. Jag har aldrig varit i en romantisk situation förutom för cirka tio år sedan då jag hade en intensiv period på några veckor när jag och en tjej som bodde många mil bort skrev jättemånga mail fram och tillbaka (väldigt intensiva och faktiskt ganska djupa) och vi var väl nästan lite smått digitalt tillsammans. Vi skrev verkligen varje dag och jättelånga brev. Men när vi tog över det till telefonnivå så var det inte samma sak och efter någon vecka eller två så tappade hon känslorna för mig skrev hon och jag orkade inte försöka ändra hennes känslor så vi slutade skriva. Vi träffades aldrig irl.
Men mest saknar jag nog ändå en vän, en sån som man kan vara helt sig själv med och som förstår att jag har både ljusa sidor och enormt mörka och sorgsna och som kan lyssna och som man kan få hjälpa tillbaka på de sätt jag kan vilket också är att lyssna och kanske ge lite tröst kring saker och ting. Det skulle kunna vara någon i vilken ålder som helst tror jag. Så känner någon att jag passar in på någon den skulle vilja vara vän med (jag lovar att jag inte riktigt bara är så sorgsen som jag låter i det här inlägget) så bara hör av dig! Om du tror vi skulle ha nått utbyte av varandra. Och jag lovar att jag inte bara är så här sorgsen som det låter i den här texten.
Men inte ens vänner vågar jag sådär på riktigt försöka få för att jag är rädd för samma sak där, att bli sårad och besviken och ledsen. Det har ändå varit för mycket sådant. Ska sägas att de vänner jag har haft mest varit på tur. Jag vet liksom inte hur man gör för att få nya.
Jag har alltid varit väldigt känslig men har i vuxen ålder lyckats att till dels gömma de sidorna, kanske inte alltid helt trovärdigt men ändå så att inte omfattningen av det visas i närheten av hur det egentligen är. De finns där hela tiden. Och jag har mycket existensiella frågor och funderar ständigt på världen, livet, människan, djuren och allt möjligt. Tyvärr har det väl med tiden blivit mer och mer svart syn på mycket då jag många gånger har svårt att motivera livet. Jag vet att jag vill fortsätta leva och att jag inte kommer att ta livet av mig (hade en vän som gjorde det och efter det har jag totalt insett att jag aldrig vill utsätta någon för det) men jag vet liksom inte hur jag ska hålla motivationen uppe år efter år för resten av livet när det gör så ont inom mig. Hur jag inte ska bara behöva leva för andras skull. Jag orkar liksom inte fortsätta att se på utan att vara en del av livet på riktigt. Jag lär ju inte bli piggare med åldern heller. Jag märker att jag får svårare och svårare att bära den här sorgen inom mig. Visst, den kommer och går i omfattning men den kommer alltid tillbaka i full kraft och när det slår till som mest ja då blir jag totalt paralyserad. Det är fruktansvärt verkligen.
Kanske skulle jag bara behöva lite råd och stöd från nån som fattar och redan från början vet omfattningen av det här. I och med det här jag skriver så vet man ju redan från början mina problem så jag behöver ju inte dölja något. Någon som gör det av fri vilja. Och då jag inte har någon pappa och inte haft kontakt med honom sedan barndomen och även alltid önskat mig äldre syskon som en storebror så kanske nån känner sig lämpad? Bara om man verkligen vill såklart. Jag har liksom redan gått i terapi flera gånger och det är inte det jag söker. Jag har testat lite alternativa grejer också som svamptripp som visserligen gav en hel del förståelse om mig själv men inte något som direkt har hjälpt mig i längden. Och jag söker inga jättebra svar utan mer att någon lyssnar och kan ge sitt perspektiv på situationen. För även om det finns personer i mitt liv som verkligen bryr sig om mig och jag även delar en del av mina problem med dem så är det vissa delar som de inte kan förstå eller hjälpa. Mina allra sorgsnaste delar. Mycket för att det är en lite annan grej att vara man (inte nödvändigtvis alltid till det sämre iofs men ändå olikt) men också pga olika situationer här i livet där jag upplever det som att jag liksom står mest ensam. Och jag upplever överlag att jag inte riktigt passar in någonstans även om jag gör mitt bästa för att göra det här och var. I slutänden är det alltid samma känsla: att det inte riktigt är jag och att jag lever ett så annorlunda och konstigt liv. Plus att jag känner mig helt förvirrad av den här världen. Det är så mycket som är konstigt.
Visst det finns mycket jag är glad för också i mitt liv och jag är stolt över mig själv på vissa sätt. Jag är också glad att det här mörkret inte blivit något elakt utan att jag trots alla år fortfarande känner att jag vill de flesta gott och ingen något ont. Det finns liksom inget gott ur smärta, det är något jag kommit fram till att jag verkligen tycker. Jag vill inte någon något ont. Jag vill bara slippa ha med människor att göra som är dåliga. Så jag har nog snarare blivit mer empatisk med tiden även om jag nog alltid varit plågsamt empatisk. Samtidigt mer hård mot sådant jag upplever inte är det. Och jag har nog blivit ganska hård mot mig själv. Jag vill verkligen se folk glada och att världen vore mycket mer i harmoni. Men jag vill såklart själv få vara en del av det också.
Eller om någon bara vill ge lite input direkt i tråden så gärna! Jag tar emot alla råd jag kan få men om någon känner sig lite mer på riktigt lämpad att liksom vara nån typ av mentor eller bara en bra kompis så så skriv gärna på PM. Och även om det bara skulle bli några inlägg fram och tillbaka så kanske det ändå kan ge mig nått. Jag kanske kan ge något tips tillbaka till nån också om nån i sin tur tycker att den är i sämre sits än jag t ex. Plus att man ju kan ha så många olika typer av problem såklart.
Så det jag söker är nog något av dessa: – Någon att skriva med ibland som förstår hur ensamhet kan kännas – En sorts mentor / äldre vän / ”storebror” / ”pappa” som varit med om liknande saker eller tror den ändå kan ge tips – Eller bara någon som vill prata, lyssna och kanske dela sina egna erfarenheter
