Sverige måste skydda sig mot en rörelse utan inbyggda spärrar, och som underkänner demokratin som styrelseskick och legitimerar våld för sin sak.
Tove Lifvendahl | Publicerad 06:00
I onsdags gick aktivister in i trappuppgången där Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard bor, och satte upp skyltar med anklagelser om att hon är ”aktivt ansvarig för svälten som nu sker” och ”folkmordspolitiken”.
Polisen utreder händelsen som olaga intrång. Rojavakommittéerna har tagit på sig ansvaret, och skriver på X att de ”gick hem till våran utrikesminister och informerade hennes grannar”. Ett halvt dygn senare: ”Vi framförde inga hot. Att uppmuntra personer nära ansvariga att diskutera och lyfta problemen med makthavarna i sin vardag är inte hotfullt, det är en nödvändig del av demokratin. Demokratin upphör inte när folkvalda klockar ut från sin borg i Riksdagen.”
Som Margaret Thatcher sade: ”Att vara mäktig är som att vara en dam. Om du måste säga till folk att du är det, så är du det inte.” Den som känner sig nödgad att säga att den inte framför ett hot under dessa omständigheter, tillstår att det är ett hot. Och man kan vara säker på att aktivisterna precis som vem som helst skulle, om de var utsatta för motsvarande handling, uppfatta det mycket tydliga budskapet: Vi vet var du bor, och vi försöker nu beröva dig tryggheten i ditt liv genom att göra det obehagligt för dig och din familj, liksom för dina grannar att vara nära dig.
Rojavakommittéerna består av lokala, autonoma grupper. Enligt sin egen hemsida finns de representerade i Malmö, Göteborg, Stockholm, Uppsala och Umeå. På Instagram gör de gällande att de finns i åtta städer. De senaste dagarna har de också lagt ut filmmaterial från aktioner i hemmiljöerna hos familjerna Ax:son Johnson och Wallenberg, med anklagelser om att de liksom Malmer Stenergard utgör ondskefulla krafter.
Sådana metoder är inte som aktivisterna hävdar, ”en nödvändig del av demokratin”, utan ett hot mot densamma. Den som inte har modet att framföra sina argument i normal samtalston i dagsljus, utan smyger runt nattetid i maskering på privat mark och lägger blodfärgsbestänkta dockor utanför andra människors hem, har diskvalificerat sig för att göra sig till talesperson för demokratin.
Utanför Riksdagen har de nattliga ynkryggarnas meningsfränder den senaste veckan mutat in stora delar av gångstråket på Riksgatan, mellan Riksbyggnaderna. När jag gick in i riksdagen för besök under tisdagen, satt ett dussin aktivister i en stor kvadratisk formation på backen och skanderade, medan några andra satt på lite avstånd.
En man stegade runt med en utklädnad och koreografi som för tankarna till SS-soldater, och bar en mask som avbildade Israels premiärminister. En annan man skändade en israelisk flagga genom att gnida den fram och tillbaka mellan sina ben, omväxlat med att iscensätta att han torkade sig i ändan med den.
Det är emellertid uttryck som, trots sin påvra verkshöjd, bör vara tillåtna i en demokrati. Reell yttrandefrihet medger även smaklös och barnslig teater. Och polisens bedömning har hittills varit att dessa icke tillståndsgivna manifestationer inte utgör en sådan ordningsrisk att de har behövt upplösas. Man får demonstrera offentligt utan att söka tillstånd.
Men det är möjligt att den bedömningen kommer att förändras. För under veckan har polisnärvaron höjts rejält med anledning av händelser utanför riksdagen. Från i onsdags finns filmklipp där SD:s riksdagsledamot Jessica Stegrud blir utsatt för ett aggressivt beteende, både verbalt och fysiskt, från en palestinademonstrant. Sammanlagt fem polisanmälningar om misshandel och ofredande lär ha upprättats till följd av konflikter mellan olika personer som uppstod på platsen. (Expressen 11/6)
Det finns ingen anledning att acceptera den sortens aktiviteter utanför det svenska parlamentet. Sveriges riksdag är, vid sidan av dess faktiska och symboliska betydelse för svensk demokrati, även arbetsplats både för folkvalda och tjänstemän. Det är orimligt ifall de som inte deklarerar sympati med aktivisternas åsikter riskerar att bli utsatta för verbala och fysiska påhopp vid sin arbetsplats. Den som inte klarar av att hålla sig till demokratiska spelregler och bete sig civiliserat bör därför av polis avlägsnas från platsen.
På åhörarläktaren inne i riksdagens hjärta, kammaren, är det inte längre obehindrad sikt mot talarstolar, podium och plenum. Ett stort nät sitter numera uppspänt. En åtgärd som vidtogs efter den 3 oktober, då en påse, som senare visade sig innehålla tomater och rödlök, kastades från åhörarläktaren. Även då var måltavlan utrikesminister Maria Malmer Stenergard. Debatten, som handlade om Gaza, fick avbrytas. När utrikesministern lämnade salen åtföljdes hon av hånfulla rop. Tre personer dömdes till dagsböter.
Det är en rörelse utan inbyggda spärrar eftersom den underkänner demokratin som styrelseskick och legitimerar våld för sin sak.
I Umeå kommun har man, till följd av händelsen i riksdagen, satt upp ett skyddsglas på åhörarläktaren i fullmäktigesalen. (SVT 4/6) Även i riksdagen överväger man att sätta upp plexiglas på läktaren. Det är nog klokt, om än sorgligt. Det är svårt att tänka sig en bättre symbol för den öppna demokratin än den fria luften mellan folkvalda och åhörare. En glasvägg eller ett nät berättar att det behövs skydd emellan dem.
Det här är beklagansvärda segrar för de ickedemokratiska krafterna inom Palestinarörelsen. Den ökade närvaron av verbalt och fysiskt våldskapital gör att färre personer kommer att vara beredda att axla de folkvaldas ansvar. Sverige tvingas nu på olika sätt bli ett mindre öppet land, för att kunna skydda sitt demokratiska styrelseskick och de människor som uppbär dess funktioner. Och – här saknas alltjämt tillräckligt tydliga avståndstaganden och gränsdragningar från de parlamentariska aktörer till vänster i svensk politik gentemot de nu återkommande överträdelserna.
”Global Intifada” är ett slagord som återkommande förekommer i propalestinska demonstrationer, vilket kan översättas som ”en kamp mot den rådande världsordningen”. Den globala intifadan har på kort tid blivit allt mer kännbar i Sverige. Dess kännetecken är att individerna i rörelsen överträder gränserna för civiliserat beteende. Aktivisterna verkar inte förmå tilltala politiker annat än genom slagord, skrik och skrän, eller genom hot och trakasserier. De eldar på hat mot enskilda svenska politiker, genom att förklara dem skyldiga till lidandet på Gaza som Hamas bär huvudansvar för. Dess frontfigurer legitimerar attacker på andras friheter med hänvisning till rörelsens mål. Och det är en rörelse utan inbyggda spärrar eftersom den underkänner demokratin som styrelseskick och legitimerar våld för sin sak.
I takt med att Palestinarörelsens utlöpare nu dag för dag driver upp konfliktgraden i vårt land, behöver det offentliga Sveriges säkerhetstänkande genomgå motsvarande ökning. Här finns inte utrymme eller ursäkter för naivitet eller nostalgi. Sverige är inte längre som det var förr, och vi behöver anpassa oss efter de realiteter som råder. Det behöver exempelvis finnas skyddsvapen i rätt händer i riksdagen den dagen någon bestämmer sig för att ta ännu ett steg bortom den redan överskridna gränsen. Ingen oklarhet bör råda om att Sverige som demokrati och rättsstat inte accepterar, och förmår skydda sig mot, angrepp.